.

Ibland känns allt så frustrerande att jag tappar balansen helt och hållet. Just känner jag inte lusten att leva och inte heller viljan. Hur mycket jag än försöker hitta en mening med livet så känns det inte som det finns något att hålla fast vid. Jag bara gråter och monstret i bröstet sitter och river inuti. Jag gråter för att jag saknar, jag gråter för tomheten, för att jag är så jävla ful att ingen mänsklig varelse kan älska mig. Jag skiter i om folk kallar mig emo, jag vill seriöst INTE leva just nu. Igår fick jag ett återfall och skar mig, fy fan vad skönt det var. Jag vill skära mig nu med, men försöker att "stå emot impulsen" som vi pratar så fint om på dbt'n hela tiden.
Nero skäller på allt som hörs det mista lilla, han hoppar på folk och andra hundar, drar i kopplet, jagar katterna, och stör grannar, jag vill bara skära halsen av honom (egentligen inte, men vette fan vad jag ska göra) Olivia drar iväg till jävla fitt portugal och lämnar mig här helt ensam att ta ansvar över allting.
Vi flyttade till nya lägenheten i fredags, det var skitjobbigt, olivia drog tillsammans med en klasskompis klockan 4 på lördag morgonen....
jag måste åka tillbaka till gamla lägenheten och städa, råkade lämna en hel klase bananer där när vi flyttade, mysigt värre och behöva ta reda på den där jävla röran som e kvar där borta :/

Min syster ska döpas 14 nov. fick jag reda på idag, P's "nya" hade skrivit på min facebook, men jag kan inte svara för jag har glömt mitt logg in.
Fan min jävla fitta till far, även om det ibland känns som jag glömt allt det gamla så kommer det tillbaks igen ibland. Tankarna och minnena om hur han övergav oss, hur han aldrig brydde sig i vare sig mig eller min bror och nu har skaffat en helt ny familj... jag passar inte in där. Jag passar inte in nånstans, inte ens bland mina vänner... de e så jävla fina och förtjänar något bättre. Jag är för ful för att få vistas utanför dessa väggar... Jag vill inte gå ut mer, jag vill isolera mig och upphöra att existera. Jag vill ta mitt liv.